Dags för årliga snurren i Göteborg. 21 km, som vanligt med ambition att klara det under 7200 sekunder. Det är ju inte mycket tid man har på sig, det finns saft att dricka, frukt att äta och folk att titta på längs banan. Dessutom bjuder dem på underhållning i form av orkestrar längs banan.

Det var tur att jag började skriva i tid om U2. Nu hinner alla lyssna in sig på de tio låtarna i topp innan konserten. Vinnaren kommer förmodligen inte att spelas på konserten. Från mästerverket Achtung Baby, är vinnarlåten hämtad. Texten behöver ingen förklaring, håll din dröm levande. Låt ingen ta din dröm ifrån dig. Också om vår förmåga att anpassa oss till olika situationer. Om människans kameleont-egenskaper. Acrobat heter låten, läste nu i min fina bok att det också är en av Bonos och Edges favoritlåtar, men att den inte fungerat live. Rent musikaliskt gillar jag den på grund av att alla ger allt under hela låten. Trummorna spelar en slinga, basen, gitarren och sången likaså, lite som en symfoni. Magiskt bra helt enkelt. Alltså är den kompletta listan:

1. Acrobat 

2. Where the Streets Have No Name 

3. One

4. Bad

5. New Years Day

6. Until the End of the World

7. City Of Blinding Lights

8. So Cruel

9. Beautiful Day

10. Angel of Harlem

Det var inte U2 som sökte upp The Joshua Tree, det var The Joshua tree som sökte upp U2, tyckte åtminstone trummisen i bandet efter att de bilat i en amerikansk öken och fått syn på trädet. Ett album från 1987, då jag gick på högstadiet och det var också då jag för första gången fastnade för U2. Som de själva säger så lät de helt enkelt inte som något annat på den tiden. Inledningsspåret "Where the Streets Have No Name" är helt enkelt nmagisk när den spelas live. När jag såg dem 1993 på Stadion tände dem upp hela scenbakgrunden i en röd färg samtidigt som trummisen slår takten med trumpinnarna, en synt som låte lite spöklik skapar rätt stämning innan "The Edge" kommer och skapar ståpäls. Genom åren har de förbättrat denna låt på liveframträdandena och det är förstås ett av ögonblicken att se fram mot i sommar. Hörde någonstans att själva gitarrintrot går i någon 9/16 dels takt som sedan övergår till vanlig 4/4 innan sången startar. Nåväl, trots detta så vinner den inte. Det gör en låt på "Achtung Baby".

2. Where the Streets Have No Name 

3. One

4. Bad

5. New Years Day

6. Until the End of the World

7. City Of Blinding Lights

8. So Cruel

9. Beautiful Day

10. Angel of Harlem

Idag var Enga i gammalt gott slag. Löpte intervaller i en fart som jag inte upplevt på många år. Enga är tillbaks. Inte den fruktplockande utan den snabbe löparen. Sanningen är väl kanske inte så solig och grann men visst kändes det som att mitt träningsprogram börjar ge fart i benen igen. Nedräkning alltså. På engelska blir det 3...2...One...låten som är vad den heter. Lite ångestfyllt med de tre låtarna i topp. Detta är en fantastisk låt, faktiskt både på skiva och som live. En fullträff. Jag har faktiskt hittat två låtar om är bättre, fast det kräver sin förklaring. One - är alltså ingen romantisk låt som man kanske tror. Den handlar inte om "oneness", den handlar om skillnader. Vi är alla olika och vi får finna oss i det vad vi än tycker. Gruppens medlemmar tycker därmed inte att låten gör sig som en låt på bröllop. Nyckeln till allt ska vara "We GET to carry each other", inte "We got to carry each other". Det är en förmån att stötta varandra. Ungefär så tycker han som skrev låten, och han borde väl veta. Men det där är kanske lite av akademisk betydelse om man trots allt gillar låten.

Hur de andra två låtarna kan vara bättre får jag berätta när de presenteras. Vi ska tillbaks till skivan "Achtung Baby" och ett besök på "The Joshua Tree"

3. One

4. Bad

5. New Years Day

6. Until the End of the World

7. City Of Blinding Lights

8. So Cruel

9. Beautiful Day

10. Angel of Harlem

U2:s märkligaste låt någonsin. I och med att jag ska göra listan har jag verkligen lyssnat genom samtliga skivor och hittat en fullständigt osammanhängande och flummig låt. Låter som en drogad textförfattare. Jag förstår inte vad den handlar eller varför den skrevs. Eftersom jag köpt boken "U2 by U2" så slog jag upp kapitlet om inspelningen av skivan "The Unforgettable Fire". Innan jag hade boken tyckte jag att det mesta handlade om Martin Luther King. "Pride (In the name of Love)" handlar till största delen om Dr. King. Även slutspåret MLK (initialerna i hans namn). Så därför var jag inne på spåret att en hel skiva hade tillägnats honom. Nu vet jag bättre. Låten i rubriken var en ren improvisation, där sångaren gick in i studion och sjöng in en text taget ur luften, vilket var känslan jag fick. Titeln på skivan "The Unforgettable Fire" syftar faktiskt till sprängningarna av atombomber i Japan under andra världskriget. 1988 var författaren av denna blogg på taket av World Trade Center i New York, fotograferad och iklädd en nyinköpt tröja med U2-logga och texten "The Unforgettable Fire". En oväntad koppling till 11/9 2001. Antydan till hockeyfrilla...

På plats fyra och uppåt finns förstås bara låtar som ger gåshud. Svårt att placera inbördes då låtarna lever sina egna liv och passar olika stämningar. En del är suveräna som live-låtar medan skivversionerna kan vara ganska medelmåttiga. Så vad gör vi då i ett inlägg från denna skiva, undrar du kanske? Jo, vi hämtar en låt till fjärde platsen. En låt som jag inte före idag visste vad den handlar om, som ska upplevas live. "Bad" - magiskt uppbyggd - genial. Andra låtar som ska nämnas från denna skiva är givetvis titelspåret, "The Unforgettable Fire", "A Sort of Homecoming", "Promenade", och givetvis "Pride", en av deras allra största hits.

4. Bad

5. New Years Day

6. Until the End of the World

7. City Of Blinding Lights

8. So Cruel

9. Beautiful Day

10. Angel of Harlem

Så här i slutspelstider kan jag inte låta bli att se hur saker förändrats sedan jag växte upp. Jag har alltså fått perspektiv på tillvaron. "Allt handlar om perspektiv, mina vänner" sa Ulf Lundell som en av fraserna under en fåordig era av hans karriär. Det var nog när han började leva nykter någon gång på nittitalet. Hans andra fras var kort och gott "Tack" eller Tack så mycket". Visst handlar allt om perspektiv. I slutspelet nuförtiden krigar spelarna för stammar från andra länder eller för andra städer i utbyte mot att lyfta ut en lön. Minns att vikingarna tjänstgjorde i till exempel Konstantinopel i livgardet för en vad jag förstår helt okänd härskare mot att lyfta lön. Nu tjänstgör spelarna för till exempel penningstinna oligarker som dessutom äger klubbar i andra länder. Vart tog klubbkänslan vägen? Kommer den tillbaks inom elitidrotten? Håller vi inte snart på ett varumärke? Snart viftar vi med Gevaliavimpeln eller Fordloggan och jublar när det blir mål. Spelare kommer och går, endast klubbmärket och ramsorna består. Jag kommer ihåg det Luleå Hockey som gick upp i elitserien. En stor majoritet kom från nejden och närmaste städer. En och annan finländare fanns det förstås. Det är förstås mest i lagidrotter denna utveckling tagits.

På 80-talet, närmare bestämt 1983 befann sig bandet U2 i Åre för att spela in en video till "New Years Day". För dem som kommer ihåg den så hade de burit ut trumset och högtalare med mera ut i djupsnön för att få rätt stämning till låten. Klassisk video på sitt sätt. Många band har följt efter och släpat ut instrumenten i olika naturmiljöer sedan dess. Om U2 var först vet jag inte, men tror ändå att den blev lite stilbildande. Jag kom till slut fram till att denna låt bäst representerar U2:s tidiga album. Det finns många låtar man skulle kunna ta in på listan men jag nöjer mig alltså med denna. tycker nog att det hållit bäst och kanske för att den inte är lika sönderspelad som "Sunday Bloody Sunday" och Pride (In the name of love). Måste också få flika in att första skivan "Boy" faktiskt är otroligt bra. Liksom "War" där denna låt är hämtad från. Listan är så därför:

5. New Years Day

6. Until the End of the World

7. City Of Blinding Lights

8. So Cruel

9. Beautiful Day

10. Angel of Harlem

Efter en osannolikt fin påsk med både lamm, must och ägg, skogspromenader och firande med årets första grillkväll så får man vara nöjd med påskhelgen. Idag blir det en långpromenad runt Växjösjön för motionens skull. Nu har jag också klarat av precis halva listan, vilket innebär att vi bara har det allra gottigaste kvar efter dagens låt. Detta var en sådan låt som växte fram efter idogt lyssnande på Achtung Baby. Låten är "Until The End of The World", kan vara svår att anamma, men den som lyckas tränga genom ljudmattan hittar en grymt bra låt där verkligen hela gruppen får briljera under stunder. Trummor, bas, gitarr och förstås sång i ett riktigt lagspel.

6. Until the End of the World

7. City Of Blinding Lights

8. So Cruel

9. Beautiful Day

10. Angel of Harlem

I helgen klippte jag en film, i bemärkelsen att gå och se en. Det blev en Oscarsbelönad film, bästa utländska film. Sevärd är den absolut. Knappast kontroversiell eller nyskapande eller fantastisk. Bra underhållning, men av den sort som inte försvinner dagen efter i alla fall. Inte som senaste Bond-filmen som jag knappt kom ihåg dagen efter... helt ok helt enkelt.

"How To Dismantle An Atomic Bomb" är väl en fantastiskt pretentiös titel för ett band som fått rykte om sig att vara politiska i sin musik. Tänkte inte gå in på just det. En väldigt bra skiva som får representeras av "City Of Blinding Lights". Om jag ska försöka beskriva storheten med U2 så är denna låt ett lysande exempel på detta. I sina bästa stunder lyckas de spela varsin låt i låten på ett sätt där de dessutom lyckas växla vem som har "lead" i korta ögonblick. Man måste nog gilla att lyssna på detaljer i musiken om man ska förstå vad jag menar. Samtidigt får de ihop helheten till en låt som växer med antalet lyssningar. Flummigt eller? I just denna låt får man helt enkelt till det, nära på fulländat, men vi är ju ändå på plats sju.

7. City Of Blinding Lights

8. So Cruel

9. Beautiful Day

10. Angel of Harlem