Den här skivan känns som en milstolpe. Det är den första dubbel-LP:n. Det är första skivan på 80-talet. Niklas Strömstedt medverkar som pianist. Skojigt värre, men det sistnämnda gör knappast skivan till en milstolpe. Faktum är att nämnde Niklas också medverkat på turnen året innan skivan släpptes och har nu tagit plats som en ordinarie medlem.

Skivan börjar glatt, med "Glad Igen", men sätter inte alls tonen för vad som komma skall. Faktum är att texterna är bland de svartaste och mörkaste som Lundell skrivit. Jag kan tänka mig att fru Lundell inte kan ha upplevt inspelningen av skivan särskilt positivt. Inte mindre än fyra låtar beskriver öppet och i klartext ett förhållande som har sina dagar räknade. Allra tydligast blir det kanske i "Bara en fråga om när" där följande rader står att finna. "Men jag vet, Och du vet det lika väl, Att det inte längre gäller, Om vi ska eller inte, Det är bara en fråga om när". Som om det inte var nog så beskriver han lika mörkt sin dragning till flaskan, som alltid öppet och förmodligen ärligt i två låtar. "Så mycket äldre" och "Under askan". Lundells inneboende livslust och längtan efter någon slags frihet får vi också beskrivet i åtminstone två låtar, "Odysseus" och "Längre inåt landet".

Boken "Jack" lever alltjämt kvar. Figuren Sonja återkommer liksom Jack själv i "Stackars Jack", en låt där insikten finns att det nog inte håller att leva i en självförintande livsstil. Jag skulle faktiskt kunna skriva nästan hur mycket som helst om denna skiva, men konstaterar att det finns en mängd låtar att ta med sig. Bäst på denna skiva är "Glad Igen", "Odysseus", "Ingens Kvinna", "Ryggen Fri", "Under Askan", Längre inåt landet" och "Stackars Jack".