Kanske var det för att Ulf Lundell vet hur det är att kyssa havet som jag tänkte att det här nog är en kille värd att lyssna på. Mina frihetserfarenheter bestod väl som bäst av att ha tuggat på snöklimpar och tittat upp mot den stjärnprydda himlen och sett norrskenet fladdra förbi vid tiden för denna skivas uppkomst. Givetvis inte längre bort från hemmets trygga vrå än att man efter en kort cykeltur kunde sätta sig vid dukat bord. Men uppfylld av det märkliga, det har ju  jag också varit, där under norrskenet.

Förundrat lyssnade jag till hur någon har erfarenhet av att kyssa havet och berättade hur det verkligen är, nej det kunde jag nog inte förstå, men kär och galen... ja det kunde jag förstå. Kär och Galen var ändå den första Lundell-skivan i det Engströmska hemmet. Det var StorEngas skiva men det gjorde förstås inget. Jag var fast trots att jag nog inte förstod varför.

Nu är detta en fantastisk skiva, en sån som alla artister drömmer om att någon gång få göra. Kanske var skivan att likna med den något mer samtida Kents "Vapen & Ammunition", en fullträff helt enkelt. En av nycklarna till Lundells författarskap och eventuella livsfilosofi besjungs i "Kär och Galen". "Jag står i blåsten, vattenögd och stum och längtar efter Tom och Huck och floden, flotten, dagdriveri". Vilket barn i min generation hade inte sett Huckleberry Finns äventyr på tv och visst längtade man dit. Också Lundell har påverkats av dessa figurer.

"Vill du ha din frihet får du ta den innan slaven tigger trygghet i ditt hus. Du kan trycka i tristessen men aldrig få din tid igen"

"När jag kysser havet blir jag uppfylld av det märkliga, i att finnas till och allt jag vill är att leva, låta leva livet ut"

"Du kan få vänta i år på din tillvaros vår men har du råd med det? Vill du sitta och se hur din tid och längtan försvinner utan spår?"

Bara några utkast på fantastiska textrader. Skivan är full av tänkvärdheter med positiva budskap. Faktum är att Lundell ville göra en gladare skiva än den i många stycken väldigt mörka "Längre inåt landet" skivan. Det får undertecknad förstås hålla med om att det också blev. De nya bandmedlemmarna lyckas också skapa ett unikt sound för denna skiva som inte heller har gått att återfinna i något senare alster. Piano och hammondorgel passar perfekt in i ljudbilden. Janne Bark tillför ett lite råare gitarrsound. Inte lika perfekt och välputsat som tidigare. En viktig faktor till att skivan känns så äkta är kanke det sätt den spelats in på. Bandet repade först låtarna ihop för att sedan när de var nöjda gå in i studion för att sätta låten  på band. Ofta gjordes det i en enda tagning.

Låtarna som får gå vidare är så många att det faktiskt är lättare att nämna de som inte är nära en tio i topp lista. Det är nog bara den medeltidsmusik-inspirerade "Herrarna" och den rockiga "Aldrig nånsin din clown". Övriga åtta låtar håller alltså väldigt hög klass. Avslutningsspåret "Vid din grind igen" byter helt tempo och skepnad ungefär mitt i låten, så att den nästan kan betraktas som två helt olika låtar, men den rundar fint av skivan med ett stråkarrangemang av "Öppna Landskap". Det finurliga draget gör att skivan känns som en helhet med ett genomgående tema och kanske också ett budskap om kärlek och galen glädje.

Om det mot all förmodan finns någon som ej känner till låtarna på skivan så innehåller den bland annat dessa klassiker. "Kär och Galen", "Öppna Landskap", "I kvinnors ögon", "Laglös", "I dina slutna rum", "Lycklig, lycklig", "När jag kysser havet" och redan nämna avslutningsspår.

Kanske en av de bästa titlarna någon kan komma på på ett album. Med tanke på att låtarna är sådana som inte kom med på något av de tidigare albumen så kan man tänka sig varje låt som en liten romans som aldrig räckte ända fram. Och efter ett tag har de blivit preskiberade, eller gamla nog att borstas av och göra en ny skiva av. Till historien hör att denna skiva släpptes tillsammans med en box som heter "Innan jag anfölls av indianerna" och innehöll samtliga tidigare skivor som jag redan avhandlat plus en del outgivet material. En rolig liten anekdot är att "indianerna" var Gyllene Tider som hastigt och lustigt växte sig stora här någonstans med sin debutskiva. Det var tydligen dem som anföll honom och hotade Lundell på tronen i Sverige. En cover av Dylans "Just like a woman" i "Precis som en kvinna" finner vi här, såklart väldigt bra eftersom förlagan är väldigt bra. I övrigt egna låtar.

Debut gör en viss Jan Bark på låten "Snart kommer änglarna att landa". Niklas Strömstedt ska ha credit för sitt pianospel på "Natt", en grym ballad liksom "Barn" där man hör att Lundell tar det här på allvar, med barn alltså. Paret Lundell har nu också fått ett tredje barn, Love Ulf. Tanken var att pojken skulle heta Love Glädje, men fick inte det för våra myndigheter. För den trogne Lundell-lyssnaren vet vi att det avhandlas i en låt på "Den Vassa Eggen". Faktiskt en lugn och samlad skiva, med två rockigare inslag. En hyllning till sin fyrhjulsdrivna bil i "Rosedale Boogie", och en rockig jul-blues  :-) "God Jul (Är det nån hemma?)"

Skivan avslutas starkt med ett ögonblickspoetiskt mästerverk i "Tisdag Morgon".

Bästa låtar här är "Natt", "Barn", "Snart kommer änglarna att landa" och "Tisdag Morgon". Eftersom "Precis Som En Kvinna" är en cover så hoppar jag över den, annars såklart en topplåt.

Under denna period håller Ulf på och ser över sitt band inför turne och kommande skivinspelningar, till exempel går Mats Ronander ut till förmån för Janne Bark. Olle Nyberg ersätter Niklas Strömstedt på piano, ett beslut som får betydelse på nästa skiva, som utkom 1982...