Andra skivan. Släpptes bara någon månad efter debutromanen "Jack". Nu var jag själv relativt liten vid denna tid, men förstår ändå att debutromanen väckt uppståndelse i folkhemmet Sverige. Den var den dittills bäst säljande debutromanen från en svensk författare, Innan Lundell var det Sara Lidmans debut som sålt mest. Sommaren efter romanen släppts är Gotland fullt av "Jack-wannabees" som vill festa runt på Jacks vis.

Visst gör alla musiker bra ifrån sig och försöker verkligen få till ett gediget skivbygge, ändå tycker jag att det inte blir så bra att det här blir en av de minnesvärda skivorna. Svårt att förklara ibland. Åtminstone två låtar förknippar jag vid det typiska soundet som förknippas med Lundell-rock. de är "Törst" och "Cobra Rax". Inte heller textmässigt hittar vi de kärnfulla formuleringar som hittas på debutskivan. Om jag försöker så kan jag kanske hitta en strof " Upp i gränden, vid Fyrans inkörsport skriker förortstjejer när de sviker familjens konfirmationskort". Maria-Pia Boëthius var flickvän till Lundell under ganska många år och förekommer som en av karaktärerna i "Jack". Låten USA anspelar på hennes utflykt till USA och hans saknad efter henne kan man tänka. Ett udda inslag på skivan är dragspelssolot på "Och går en stund på jorden".

Bästa låtar på denna skiva är "Törst" och "USA"

Det här projektet kommer att ta tid. Tanken är att det ska mynna ut i en tio i topp-lista över Ulf Lundells låtar. Eftersom artisten Lundell varit och är oerhört produktiv så kommer det att ta en del tid att vandra genom hans skivor.

När man lyssnat in sig på Uffe i fel ordning, det vill säga inte varit med från början, så framstår premiärskivan Vargmåne som ganska avvikande. Musikaliskt ganska bubblande, utan att riktigt ta form i någon riktning, en väldigt akustisk skiva med gitarr, piano, munspel osv. Det är lätt att börja med att lyfta fram klassiska låtar som "Sextisju, sextisju" och "Jag går på promenaden" som han fortfarande tycker om att framföra. Om man däremot skulle ha varit med från början när denna skiva gjorde debut skulle den passat in bland proggmusiken som hade stor tyngd under denna tid i Sverige. I sammanhanget kan nämnas att skivan samrecenserades med Bruce Springsteens relativt kända skiva "Born to Run" i Expressen. Ett annat samtida skivsläpp detta år (1975) är Bob Dylans "Blood on the tracks" att jämföra med Lundells eget skilsmässoalbum "Den Vassa Eggen" långt senare.

Ur texterna finns många minnesvärda fraser att hämta.

"På gatorna står folk och tuggar korv och tippar fel"

"...gå till posten och fråga: finns det några brevvänner här?"

"och Louise, hon öppnar bladen på blomman som hon fått av Gud"

"I dom svala rummen med tallbarssdoft där bor småspararna"

"Dom kristna kom sjungande Barnatro och bestal dig på din"

Pianisten sätter en tydlig prägel på detta album med sin egna stil, Wojciech Ernest. En annan musiker, Finn Sjöberg, på gitarr har jag en mystisk koppling till då jag jobbat ihop med hans brorsdotter.

Som sagt ett ganska spretigt album, sammansatt av visor, blues, rock och möjligen progg utan att vara direkt politisk, åtminstone inte så att det är skrivet på näsan. "Sniglar och krut", "När duellen är över", "Stockholm City" är bra och gedigna låtar, varav de två första är mer av viskategorin men fina. Bästa låt på denna skiva är "Bente".