Nu är snart mörka november slut hördu, och det ser ut som att jag överlever denna gång också. Varannan dag tycker jag att jag har fått influensan för att nästa dag träna hårdare än någonsin i till exempel spinningsalen. Vad vet man egentligen. Troligen är jag frisk fram till ledigheten till jul. Sedan när systemen är avstängda då kommer allt, för då har jag ju tid att vara sjuk. Åtminstone några dagar. Hänt sedan sist? En helg i Västerås där jag hittade lite julklappar och ost och korv. God mat och lite vin. En runda i Rocklundaskogen, och många mil i bil på mörka vägar. Man ska åka tåg denna årstid så är det bara, och det ska jag ju göra till jul.

Imorgon kommer plats 5 på Springsteenlistan, men jag vet inte om jag håller med om det så jag ska försöka ändra på ordningen. En topp tre låt på plats fem, det går ju inte.

Jonas har ångan uppe och presenterar inspirerat plats nummer 6.

Nr 6:  Lost in the flood

Ni som regelbundet följer denna blogg får hålla i er för ni är nog inte vana vid denna uppdateringsfrekvens. För nu rullar listan vidare med den bästa låten på den nedre halvan. En riktigt gammal låt blir det, för från debutskivan “Greetings from Ashbury Park, NJ” tar jag denna härliga Dylan-eskapad.
Lika bra på skiva som live i London 1975 eller New York 2000, det är bara att kolla in youtube så får ni se.
Poetisk, spännande och med grymt fin musik. Sen kan man inte gärna motstå en låt som inleds med orden ”The raggamuffin..”. Inte för att jag vet vad det betyder, men det låter skumt. Första skivan är annars klart underskattad. Visst är han färsk och han har väl kinte landat varken musikaliskt eller textmässigt. Men man kan redan här se tecken på vad som komma skall. Låtar som Growin up, Spirit in the night och Blinded by the light är alla kanonlåtar där några fortfarande spelas live. Men ett, kanske två steg över alla andra står låten på plats 6, står ”Lost in the flood” Lyssna också på: New york city serenade, Growin up, Does this bus stop at 82nd street

Sammanfattar listan i halvtid:
6. Lost in the Flood
7. Badlands
8.  I´m on fire
9. Tougher than the rest
10. Highway patrolman

Jonas fortsätter i ett snabbt tempo med sin lista.

Nr 7: Badlands

Jag tvekade länge inför vilken låt som skulle föräras plats sju på denna lista. Efter sömnlösa nätter fick det bli inledningslåten från "Darkness on the Edge of town", Springsteens näst bästa skiva någonsin. En av få rockiga låtar på denna lista, en riktig temperaturhöjare på konserterna. Gå gärna in på youtube och kolla in den.

 " Poor man wanna be rich, rich man wanna be king and the king ain't satisfied til he rules everything"

Lyssna också på: Promised land, Darkness on the edge of town och This hard land

Enga har gått lös i Glasriket och tokshoppat med mina mått mätt. Inspirerad av besökarna från Göteborg som lovade stort att nu skulle här shoppas. Kräset letade dem sig fram bland glas, krims och krams. Jag hittade den ena fina karaffen efter den andra. Vi kom fram till att jag nog har en fetish av något slag. Jag hittade åtminstone fyra till fem stycken som verkade köpvärda. Konstigt nog köpte jag ingen karaff trots allt, istället en lösgodisskål som behövde fyllas, några fina glas i samma serie och sist men absolut inte minst en massa idrottskläder. Nästan bara Craft-grejer till vinterns träningar. Kanske är det så här man ska förgylla november. Besökarna då? Jag tror att de gick tomhänta. Om vi räknar bort fotbollsstrumpor och diverse underkläder så blev det nästan inget. Travel light verkade vara deras koncept. Åtminstone för den långe nygifta brudgummen som slapp bära stora väskan från och till stationen. Stackars brud som fick kånka på en väska i samma storlek som hon själv.

Nr 8: I´m on Fire

Kort, svettig och med ett stort bultande hjärta klockar denna lilla pärla in på blygsamma 2.36 Ingen kärleksserenad med löften om en gemensam framtid utan bara en febrig lustfylld invit. Detta är en av väldigt få låtar som Springsteen spelade in en vanlig video till, för det mesta har han valt att låta liveframträdanden fungera som video. I den här videon spelar han en bilmekaniker som får en invit av en rik hemmafru. Videon passar absolut låten, men är samtidigt ett tydligt bevis på varför han är musiker och inte skådespelare.

Lyssna också på: Dancing in the dark, Glory days och Because the night

/J

Jonas Lundberg fortsätter sin topp 10 lista.

Nr 9 : Tougher than the rest

Om Springsteen i mitten på 70-talet var full av energi och framtidstro så möts vi här av en man som vuxit upp och insett hur naiv han var i sin ungdom. Det är inte längre den vilda kille som ville ta med sig tjejen och dra mot solnedgången utan en vuxen man som trots alla svek och besvikelser fortfarande är villig att satsa. Om vägen i "Born to Run" var öppen och ljus är den här mörk och oviss. Han kan inte längre lova hela världen, inte lova att han är riddaren i den skimrande rustningen. Men att han har något att komma med, insikten om vad som krävs i det långa loppet. Den mogna kärlekssången om man så vill säga.

"I was bruised and battered.." börjar en helt annan Springsteenlåt om ett helt annat ämne, men det summerar ändå väldigt bra vilket läge han befann sig i 1987.
Musikaliskt också betydligt mognare än tidigare. Men här i slutet på 80-talet träffar han rätt, betydligt mer än vad som sen kommer under 90-talet.

Lyssna också på:  Brilliant Disguise , A Good man is so hard to find(Pittsburgh), Point Blank

http://www.youtube.com/watch?v=_MRaw9P0

/Horace

Vintertid betyder att hösten är avklarad. Lilla Blå är på land vilket innebär att det årliga Gimobesöket är avklarat. I år gick jag fackeltåg i Österbybruk, innan jag sprang nattpatrull med Spiffa. Nu är verkligen novembermörkret här igen. Därute lurar svininfluensan bakom hörnet, och man undrar när den ska slå till. Bäst att träna på medan man kan. Till helgen får man besök från stora staden på västkusten. Då blir det förmodligen en tur i glasriket. Gästbloggen fortsätter väl snart antar jag.

Jonas Lundberg gästbloggar under en tid om Springsteen.

nr 10 : Highway Patrolman
Springsteens sånger har alltid varit fyllda av historier, hela världar som man sveps in i på några ögonblick.  Ibland väldigt ordrika historier där berättelsen flödar fram i ett hav av ord och känslor eller som här där varje ord bär med sig en hel värld. Sean Penn gjorde regidebut med filmen "Indian runner", en film baserad på just den här låten. Jag är inte säker att han skrev något manus, han filmade antagligen direkt från texthäftet till skivan. För på bara några korta verser berättar Springsteen en rikare historia än vad många klarar på en hel karriär. Musiken är nästan helt bortskalad, ingenting som distraherar från historien, bara en historia fylld av vemod, nostalgi, glädje och sorg. Springsteen har skrivit många sånger av det här slaget, men ingen som är så precis i varje ögonblick som denna pärla från 1982.

Lyssna också på: Nebraska, Youngstown och Stolen Car

/J