"Du tog mig ur rännsten där jag låg och grät utfattig naken Naken och rädd"

"Jag vet att det enda som finns är kvinna och man och dom barn som dom får Ändå vill jag det som inte finns"

Detta är en fantastiskt mångfassetterad skiva på gränsen till motsägelsefull och till schizofren. En blandning som fungerar. Jag skulle vilja formulera det som så här. Vi hittar på samma skiva en av Uffes allra bästa rocklåtar i "På fri fot", en av Uffes allra bästa texter alla kategorier i "Ute på tippen", en av hans allra bästa låtar genom tiderna i "Rom i Regnet", en av Uffes största hit i "(Oh la la) jag vill ha dej, inspirerad av den stora discotrend som var samtida. Dessutom hittar vi låten "Taxi", som påminner mycket om Springsteens episka sätt att berätta historier i låtarna. Bland allt detta hittar vi dessutom "Du tog mej", full av allvar och tyngd.

En av Lundells stora genomgående teman, genom hela hans karriär faktiskt, börjar här ta sin form. Om balansgången mellan att leva ut sin egen frihet och uppfylla sina drömmar gentemot att leva i ett vardagligt förhållande med barn, hus och kneg, fritt tolkat. Det ska komma igen många gånger i olika former genom åren. Skivan tränger sig så sakta in och hör absolut till en av hans fem bästa.

På denna skiva körar en, förmodar jag, relativt ung och okänd Eva Dahlgren på några låtar. Privat har nu paret Lundell fått en dotter. Sanna Cecilia heter hon. En diktsamling släpps med också tidiga dikter från innan berömmelsen, eller vad man ska kalla det. Arbetet med en tredje roman ska avslutas och en turne planeras också. Brist på kreativitet? Tror inte det.

Jag gillar denna skiva, men bästa låt? Det är nästan allt för enkelt att säga "Rom i Regnet", hmmm, det finns mycket bra att hämta här. Så även på förra skivan. Svårt detta. Och året är nu 1979.

"Ser du dom tysta männen klockan fem, Ser du dom stå därute på bron, I sina bilar på väg hem, Genom sin västerlandsvision"

Det blev en skiva att stanna upp till detta. Lätt att hoppa över och avstyra som bara en fjärdde skiva. Men mitt stopp blev långt för jag hittade många vackra visor. "Nådens År", "Kärlekens Hundar", "Prärien Igen", "Sonjas Vals" och "Vit Flagg". Kritik mot samhället han ser, kritik mot kyrkan, första gången han tydligt sjunger om Gud och kanske ett försök att definiera vad det är. "Gud är ett ostöpt ljus". Drömmar och längtan. Sonja är en framträdande figur i "Jack" och återkommer här, som en saknad kanske. I låten "Prärien igen" läser vi "Åh, det är nåt, Som aldrig lämnar nån ro, Som jagar och jagar, Och aldrig lämnar nån ro, Dom kallar den längtan, Men ingen vet vad det är, Eller vart, Vart denna längtan vill" ..."Vargen är vilse på prärien igen"

En mycket intressant skiva, där man kanske ser författarskapet från böckerna växa ihop med det parallella liv som skivorna lever. Så klart samtida och med tydliga kopplingar till hans eget liv.

Givetvis är skivans riktigt starka kort "Snön faller och vi med den". Men här finns ovan nämnda starka visor också att hämta. Väldigt homogen och stark skiva. Men hur många räcker till en topp tio?

Ett litet kuriosa är att Agneta Fältskog körar på denna skiva trots att Abba samtidigt når sina största framgångar. Inga divalater där. Musikaliskt svänger trenden mot discomusik. Progg och punk börjar tyna bort. Året är 1978. Vi har några skivor kvar tills vi är samtida.

Ibland förstår jag att en skiva inte spelas allt för många gånger. Denna skiva letade jag fram bland mina LP-skivor. (Long Play). Fem nya egna låtar, två live-versioner av låtar från första skivan, tre covers och en tonsatt dikt är vad som bjuds. I tidens anda ville Lundell göra en punk-skiva, då The Who och Six Pistols skördade stora framgångar bland ungdomen. Förvisso finns det en cover på The Who låten "My Generation" med Mats Ronander på sång, men det här är en galen blandning av punk, blues och lugna ballader. Också på "Route 66" covern stämmer Mats Ronander in med en sånginsats. Det känns lite som att detta var en onödig skiva att släppa då ljudkvaliteten är skrämmade dålig. Tror faktiskt att jag hade lyckats med att få till samma ljud utan utbildning.

Bästa låtar? Ja, "Som en syster" är den som är värd att nämnas av de nya låtarna. Det finns också en blues-låt som heter "Lilla Anette" som håller hygglig klass men Lundell och blues gifter sig inte riktigt. Privat har han nu ihop det med Barbro Zackrisson, mycket händer på kort tid. Filmmanus till filmen "Jack", denna liveskiva samtidigt som han jobbar på sin andra roman "Sömnen". Mitt i allt detta flyttar paret upp till Åre, gifter sig där och föder lite senare sonen Carl Zim.

Andra skivan. Släpptes bara någon månad efter debutromanen "Jack". Nu var jag själv relativt liten vid denna tid, men förstår ändå att debutromanen väckt uppståndelse i folkhemmet Sverige. Den var den dittills bäst säljande debutromanen från en svensk författare, Innan Lundell var det Sara Lidmans debut som sålt mest. Sommaren efter romanen släppts är Gotland fullt av "Jack-wannabees" som vill festa runt på Jacks vis.

Visst gör alla musiker bra ifrån sig och försöker verkligen få till ett gediget skivbygge, ändå tycker jag att det inte blir så bra att det här blir en av de minnesvärda skivorna. Svårt att förklara ibland. Åtminstone två låtar förknippar jag vid det typiska soundet som förknippas med Lundell-rock. de är "Törst" och "Cobra Rax". Inte heller textmässigt hittar vi de kärnfulla formuleringar som hittas på debutskivan. Om jag försöker så kan jag kanske hitta en strof " Upp i gränden, vid Fyrans inkörsport skriker förortstjejer när de sviker familjens konfirmationskort". Maria-Pia Boëthius var flickvän till Lundell under ganska många år och förekommer som en av karaktärerna i "Jack". Låten USA anspelar på hennes utflykt till USA och hans saknad efter henne kan man tänka. Ett udda inslag på skivan är dragspelssolot på "Och går en stund på jorden".

Bästa låtar på denna skiva är "Törst" och "USA"

Det här projektet kommer att ta tid. Tanken är att det ska mynna ut i en tio i topp-lista över Ulf Lundells låtar. Eftersom artisten Lundell varit och är oerhört produktiv så kommer det att ta en del tid att vandra genom hans skivor.

När man lyssnat in sig på Uffe i fel ordning, det vill säga inte varit med från början, så framstår premiärskivan Vargmåne som ganska avvikande. Musikaliskt ganska bubblande, utan att riktigt ta form i någon riktning, en väldigt akustisk skiva med gitarr, piano, munspel osv. Det är lätt att börja med att lyfta fram klassiska låtar som "Sextisju, sextisju" och "Jag går på promenaden" som han fortfarande tycker om att framföra. Om man däremot skulle ha varit med från början när denna skiva gjorde debut skulle den passat in bland proggmusiken som hade stor tyngd under denna tid i Sverige. I sammanhanget kan nämnas att skivan samrecenserades med Bruce Springsteens relativt kända skiva "Born to Run" i Expressen. Ett annat samtida skivsläpp detta år (1975) är Bob Dylans "Blood on the tracks" att jämföra med Lundells eget skilsmässoalbum "Den Vassa Eggen" långt senare.

Ur texterna finns många minnesvärda fraser att hämta.

"På gatorna står folk och tuggar korv och tippar fel"

"...gå till posten och fråga: finns det några brevvänner här?"

"och Louise, hon öppnar bladen på blomman som hon fått av Gud"

"I dom svala rummen med tallbarssdoft där bor småspararna"

"Dom kristna kom sjungande Barnatro och bestal dig på din"

Pianisten sätter en tydlig prägel på detta album med sin egna stil, Wojciech Ernest. En annan musiker, Finn Sjöberg, på gitarr har jag en mystisk koppling till då jag jobbat ihop med hans brorsdotter.

Som sagt ett ganska spretigt album, sammansatt av visor, blues, rock och möjligen progg utan att vara direkt politisk, åtminstone inte så att det är skrivet på näsan. "Sniglar och krut", "När duellen är över", "Stockholm City" är bra och gedigna låtar, varav de två första är mer av viskategorin men fina. Bästa låt på denna skiva är "Bente".

Nu har jag hört fiskmåsens skrän. Småfåglarna sjunger vårsalut. Något är på gång.

Hörde på radion på vägen hem från träningspasset ikväll. I kategorin spontana liknelser är den här en av de roligaste på länge. Refererat under matchen mellan IFK Göteborg och BK Häcken kom följande liknelse mitt i allt. " Senaste kvarten har IFK tagit över matchen mer och mer, Tobias Hysén är som ett klipulver på deras svettiga överkroppar" Jag vet inte hur det plötsligt kommer upp i kommentatorns huvud, men lite roligt var det allt.

Jag måste ju bara få berätta att det fortfarande går att hitta nya favoriter inom musiken. Gjorde en djupdykning hos Ginza och CDON, (jo det finns forfarande såna som jag som köper CD-skivor, köper betyder att man betalar för dem). Vad hittade jag där. En skiva som heter "In Rock". Inspelad 1970, och trots det är jag fast. Låtar som "Child In Time" och en singel som finns med på min version, "Black Knight". Helt lysande bra. Tänk att dem inte spelas alls på radio eller tv, så att man aldrig får chansen att hitta dem. Stackars generation som nu bara får skvalradio.