Luleå till Nikkaluokta är 41 mil. Till Kiruna är det bara 35 mil och eftersom jag inte körde så kan jag berätta att sträckan blott tog 3 timmar och femton minuter. Så var det dags att göra ett toppförsök. Det hela börjar med en relativt ointressant vandring i en dal med gott om fjällbjörkar. Det innebär att man inte ser så mycket längs vägen. Efter drygt fem kilometer kan man åka båt en del av sträckan upp till Kebnekaise Fjällstation. Vi ville ju vandra så vi gjorde så också. Med på resan var förutom mig en fd klubbmästare i minigolf med sambo från Göteborg.  Vandringen upp till fjällstationen kan sammanfattas med mycket sten, spångar och fjällbjörkar. Sträckan mäter 19 km och det tog oss ungefär 4 timmar och 15 minuter att vandra, men med gott vatten från fjällbäckar så var resan inte så lång ändå.

Väl framme på fjällstationen lyxade jag med att bo i eget rum och i rena lakan som jag hyrde från fjällstationen. Ett inte helt fel sätt att fjällvandra även om tältning kan ha sin charm också. Lite socialt spelande på fjällstationen efter att vi ätit lite pulvermat (frystorkad kyckling och ris) innan planering av morgondagen innan det var dags att kojsa.

Avfärd 0800. Fyra timmar senare befinner jag mig på en topp på mer än 1700 meter. Toppen är snötäckt och allt är inbäddat i dimma. Enga funderar hur han ska göra. Ta toppen trots dimman eller avbryta och njuta av utsikten lite längre ner. Om det var stenigt mellan Nikkaluokta och fjällstationen så var det ingenting jämfört med hur det såg ut från fjällstationen upp till Kebnekaise. Nästan bara sten på vandringsleden. Detta gör att det är svårt att hålla någon högre fart framför allt om man har packning. Man bör planera för 12-14 timmar att gå upp till toppen och tillbaks. Rekordet är 2 timmar och 50 minuter. Det finns alltid ett mått av tävlan. Hur som helst så får man vada över en ganska liten fors som säkert är ganska säsongsberoende vad gäller storlek, och man får vandra över ett snöfält som är ganska långt och brant för att komma upp mot toppen. Faktiskt en väldigt fin utsikt från första berget innan Keb, men inte när dimman slår till. Mitt beslut blev att vända ner efter att ha väntat ut dimman i 45 minuter utan att ha sett en förbättring tyckte jag att jag vill ha hyggligt väder om jag ska kämpa mig upp på toppen. Väl nere i dalen såg vädret betydligt bättre ut igen så de som nu var uppe hade säkert en sagolik utsikt.

Hemvägen åkte vi båt i de sex kilometer som man kan åka båt eftersom sevärdheterna inte var så många. Trötta ben och skavsår på båda hälarna gjorde att man kände sig lagom trött när man satt sig i bilen. Ett rejält mål på en grill i Kiruna innan vi tog oss ner mot Luleå igen. Denna gång gick det betydligt långsammare på grund av trafiken.

Så var dagen här. Upp till bevis från många håll. Förväntningarna var höga. Många fd klubbmästare hade samlats. Som vanligt var det en ganska nervös inledning. Första nio hålen bjöd på en mängd nykomlingar i toppen. En minigolfbana är som bekant 18 hål så det gäller att ligga i ända till slutet. För egen del spelade jag upp mig från en sista plats till att ha en liten chans på segern innan sista hålet. Spikade den 17:e banan. Red hade ryckt åt sig en liten ledning och gick en stenhård strid med blivande fru Red. Vet inte hur man beskriver resultatet bäst men husfriden var räddad när RED vann klubbmästerskapet med ett slag till godo på blivande fru Red. Jag slog åtminstone förra årets klubbmästare och hamnade i mitten av detta inofficiella klubbmästerskap. Dagen inleddes med en utsökt lunch hos paret Red som också visade upp den flotta villan som var nyinköpt. Till detta inköp förtjänade paret en halvböj. Imorgon blir det bergsetapper och vacker utsikt.

Vildmarksvägen går från Strömsund till Vilhelmina. En sträcka som på inlandsvägen är endast  ca 12 mil. Vildmarksvägen går via Gäddede och Stekenjokk nära norska gränsen.Det blir då ungefär 37 mil om man kör den vägen. Väldigt vacker väg, såg trots namnet och den kalfjällsartade miljön inga renar. Höll på att köra på ett gäng fjällripor som bestämt sig att korsa min väg med jämna mellanrum. Försökte styra undan den första men är rädd att nästa hamnade under hjulet. Svårt att säga hur det gick. I den lilla orten Saxnäs köpte jag både rökt öring och öring i tunnbrödsrulle vilket utgjorde min lunch. Stannade något längre ner vid en fors som var ett utmärkt utflyktsställe. Efter denna turistiska del av bilsemestern blev det några snabba mil upp mot Luleå via  Storuman, Sorsele och Arvidsjaur. Hem till kära Luleå där bland annat klubbmästerskapet i minigolf väntar redan imorgon.

Väl i Dalarna tog jag mig ner under jord. 80 meter ner och behagliga 6 grader fick jag återse gruvan som finansierat många krig i Sveriges historia. Som mest bröt man under 1600 talet 3000 ton kopparmalm under en vecka. Då var ju också Sveriges storhetstid. Intressant att höra om gruvarbetaren kallad "Fet-Mats" som dog i ett gruvras bara för att återfinnas 30 år senare och bli riktigt begravd mer än 300 år senare efter att ha varit utställningsföremål i gruvmuseet i många år eftersom han blev så fint konserverad där nere i den speciella omgivningen.

Efter gruvan blev det några mil i bil upp till Strömsund, och ännu en natt på vandrarhem i en litenby aldeles utanför, i Tullingsås som drivs av en byaförening. Ett före detta ålderdomshem. Anledningen till att jag stannade här skriver jag mer om imorgon. Ströms Vattudal är ett förträffligt vackert område för övrigt.

Årets semester kommer att bli en rejäl bilturné. Idag startade den. Tog en relativt snabb lunch på en vägkrog i Emmaboda på vägen mot Leksand. Leksand blir första stoppet där jag ska besöka ett läger där min systers familj deltar. En ganska lång bilresa där jag fick se en somrig Siljansbygd. Anlände till vandrarhemmet utanför Leksand vid 18.30 ungefär. Checkade in och åkte till Västanvik där jag mötte upp på en fest med fiskdamm. Lille Tobias försvann under tio minuter men återfanns på en parkeringsplats. Massor med godis till barnen.

Bara en dag kvar att jobba. Måste in och leverera det sista till kunderna. Men sedan ska vi väl kunna vara lediga på riktigt. Kroppen stängde ner i helgen trots allt. Jag har varit sömnig och trött och somnat titt som tätt. Inhandlade en vägnavigator för att roa mig med under bilresan. Det är klart att jag skulle ha hittat till Luleå i alla fall. Men fartkamerorna ska vara inlagda så jag inte råkar ut för någon sådan. Touren har börjat bra för min del då jag har de två första etappvinnarna i mitt lag.

Nu har det gått för långt. Solrosolja i dillchipsen. Nu smakar de inte som de brukar som det ska. Vart är Sverige på väg. Nu är det bara musten, sillen och jordgubbarna kvar.