Luleå till Nikkaluokta är 41 mil. Till Kiruna är det bara 35 mil och eftersom jag inte körde så kan jag berätta att sträckan blott tog 3 timmar och femton minuter. Så var det dags att göra ett toppförsök. Det hela börjar med en relativt ointressant vandring i en dal med gott om fjällbjörkar. Det innebär att man inte ser så mycket längs vägen. Efter drygt fem kilometer kan man åka båt en del av sträckan upp till Kebnekaise Fjällstation. Vi ville ju vandra så vi gjorde så också. Med på resan var förutom mig en fd klubbmästare i minigolf med sambo från Göteborg.  Vandringen upp till fjällstationen kan sammanfattas med mycket sten, spångar och fjällbjörkar. Sträckan mäter 19 km och det tog oss ungefär 4 timmar och 15 minuter att vandra, men med gott vatten från fjällbäckar så var resan inte så lång ändå.

Väl framme på fjällstationen lyxade jag med att bo i eget rum och i rena lakan som jag hyrde från fjällstationen. Ett inte helt fel sätt att fjällvandra även om tältning kan ha sin charm också. Lite socialt spelande på fjällstationen efter att vi ätit lite pulvermat (frystorkad kyckling och ris) innan planering av morgondagen innan det var dags att kojsa.

Avfärd 0800. Fyra timmar senare befinner jag mig på en topp på mer än 1700 meter. Toppen är snötäckt och allt är inbäddat i dimma. Enga funderar hur han ska göra. Ta toppen trots dimman eller avbryta och njuta av utsikten lite längre ner. Om det var stenigt mellan Nikkaluokta och fjällstationen så var det ingenting jämfört med hur det såg ut från fjällstationen upp till Kebnekaise. Nästan bara sten på vandringsleden. Detta gör att det är svårt att hålla någon högre fart framför allt om man har packning. Man bör planera för 12-14 timmar att gå upp till toppen och tillbaks. Rekordet är 2 timmar och 50 minuter. Det finns alltid ett mått av tävlan. Hur som helst så får man vada över en ganska liten fors som säkert är ganska säsongsberoende vad gäller storlek, och man får vandra över ett snöfält som är ganska långt och brant för att komma upp mot toppen. Faktiskt en väldigt fin utsikt från första berget innan Keb, men inte när dimman slår till. Mitt beslut blev att vända ner efter att ha väntat ut dimman i 45 minuter utan att ha sett en förbättring tyckte jag att jag vill ha hyggligt väder om jag ska kämpa mig upp på toppen. Väl nere i dalen såg vädret betydligt bättre ut igen så de som nu var uppe hade säkert en sagolik utsikt.

Hemvägen åkte vi båt i de sex kilometer som man kan åka båt eftersom sevärdheterna inte var så många. Trötta ben och skavsår på båda hälarna gjorde att man kände sig lagom trött när man satt sig i bilen. Ett rejält mål på en grill i Kiruna innan vi tog oss ner mot Luleå igen. Denna gång gick det betydligt långsammare på grund av trafiken.