Hur ska jag förhålla mig till en skiva som enbart innehåller andras låtar? Förmodligen på samma sätt som alla de artister som släppt en cover-skiva med sina käraste favoritlåtar. Det är ett sätt att vinna tid, tid för att göra en uppföljare till en framgångsrik skiva, ett sätt att ladda nya krafter innan det är dags att ge ut något nytt eget material. Det går att ta ut svängarna lite mer. Jag kan tycka att jag på något sätt förträngt denna skiva och inte spelat den så mycket. Jag har haft den på LP sedan länge men aldrig riktigt gett den chansen. Nu har jag ägnat den en dryg vecka bara för att tycka att jag borde ge den chansen ännu lite till och ägna ännu lite mer tid. Skivan är bra sammanhållen med låtar av relativt samma snitt. Artisterna som han valt att översätta (inte alla på egen hand) håller hög klass vilket givetvis smittar av sig till slutresultatet. Willie Nile, Neil Young, Van Morrison, Jackson Browne, David Bowie, Elvis Costello, Bob Dylan, Leonard Cohen, Randy Newman, Eagles och Bruce Springsteen är förlagorna. Texterna är på något sätt geniala för att de inte är direkt översatta men har samma andemening. Starkast är i min mening översättningen av "Famous Blue Raincoat" av Leonard Cohen som i Lundells tappning heter "Kom du nånsin iväg". Även Dylans "Heart Of Mine" är på sitt sätt intressant och säger kanske något om den mytiske Dylan. Dylans låt är ett tal till sitt eget hjärta att sluta slå så hårt för en kvinna, när hjärnan vet vilka konsekvenser det kan få. I Dylans version vill han helt avstå kärlek med tanke på konsekvenserna. En annan låt med stort intresse är Springsteens Sandy (4th of July, Asbury Park) där det bytts ut till Sanna (nyårsafton Åre 1983). En låt skriven som en sång till ett litet barn, men med försoning som andemening.

Tanken med skivan var att skildra de olika faserna i en romans något så när kronologiskt. Sökande-Förälskelse-Tvivel och problem-Konflikt och Försoning. 

En fin skiva som skulle ha kunnat få in en låt på en topplista och det är Cohens låt.