Det här projektet kommer att ta tid. Tanken är att det ska mynna ut i en tio i topp-lista över Ulf Lundells låtar. Eftersom artisten Lundell varit och är oerhört produktiv så kommer det att ta en del tid att vandra genom hans skivor.

När man lyssnat in sig på Uffe i fel ordning, det vill säga inte varit med från början, så framstår premiärskivan Vargmåne som ganska avvikande. Musikaliskt ganska bubblande, utan att riktigt ta form i någon riktning, en väldigt akustisk skiva med gitarr, piano, munspel osv. Det är lätt att börja med att lyfta fram klassiska låtar som "Sextisju, sextisju" och "Jag går på promenaden" som han fortfarande tycker om att framföra. Om man däremot skulle ha varit med från början när denna skiva gjorde debut skulle den passat in bland proggmusiken som hade stor tyngd under denna tid i Sverige. I sammanhanget kan nämnas att skivan samrecenserades med Bruce Springsteens relativt kända skiva "Born to Run" i Expressen. Ett annat samtida skivsläpp detta år (1975) är Bob Dylans "Blood on the tracks" att jämföra med Lundells eget skilsmässoalbum "Den Vassa Eggen" långt senare.

Ur texterna finns många minnesvärda fraser att hämta.

"På gatorna står folk och tuggar korv och tippar fel"

"...gå till posten och fråga: finns det några brevvänner här?"

"och Louise, hon öppnar bladen på blomman som hon fått av Gud"

"I dom svala rummen med tallbarssdoft där bor småspararna"

"Dom kristna kom sjungande Barnatro och bestal dig på din"

Pianisten sätter en tydlig prägel på detta album med sin egna stil, Wojciech Ernest. En annan musiker, Finn Sjöberg, på gitarr har jag en mystisk koppling till då jag jobbat ihop med hans brorsdotter.

Som sagt ett ganska spretigt album, sammansatt av visor, blues, rock och möjligen progg utan att vara direkt politisk, åtminstone inte så att det är skrivet på näsan. "Sniglar och krut", "När duellen är över", "Stockholm City" är bra och gedigna låtar, varav de två första är mer av viskategorin men fina. Bästa låt på denna skiva är "Bente".