Det var inte U2 som sökte upp The Joshua Tree, det var The Joshua tree som sökte upp U2, tyckte åtminstone trummisen i bandet efter att de bilat i en amerikansk öken och fått syn på trädet. Ett album från 1987, då jag gick på högstadiet och det var också då jag för första gången fastnade för U2. Som de själva säger så lät de helt enkelt inte som något annat på den tiden. Inledningsspåret "Where the Streets Have No Name" är helt enkelt nmagisk när den spelas live. När jag såg dem 1993 på Stadion tände dem upp hela scenbakgrunden i en röd färg samtidigt som trummisen slår takten med trumpinnarna, en synt som låte lite spöklik skapar rätt stämning innan "The Edge" kommer och skapar ståpäls. Genom åren har de förbättrat denna låt på liveframträdandena och det är förstås ett av ögonblicken att se fram mot i sommar. Hörde någonstans att själva gitarrintrot går i någon 9/16 dels takt som sedan övergår till vanlig 4/4 innan sången startar. Nåväl, trots detta så vinner den inte. Det gör en låt på "Achtung Baby".

2. Where the Streets Have No Name 

3. One

4. Bad

5. New Years Day

6. Until the End of the World

7. City Of Blinding Lights

8. So Cruel

9. Beautiful Day

10. Angel of Harlem